En man utan stolthet
Jag tappade den, precis nu faktiskt. Mitt första blogginlägg, som jag vildsint och frenetiskt hävdat aldrig skulle lysa upp cyberrymden sitter nu faktiskt här och tindrar mot mig.
Men till mitt försvar kan jag ju säga att jag inte hade träffat sarah<3 när jag bestämt hävdade att ordet blogg inte hörde hemma på min dator eller i mina tankar, eftersom jag nu läser hennes har jag redan gått halvvägs och då kan jag lika gärna slänga upp en själv. Helt frivilligt kanske det inte va, men vad är det egentligen ;)
Egentligen skulle man kanske skriva något om sig själv också, men jag har räknat lite på det där, mina resultat är:
1. Chansen för att någon jag inte känner skulle hitta in på den här bloggen är ungefär 0.312%, per vecka
2. Sannolikheten att de skulle ha hamnat fel och omedelbart märker detta är 99.3%
3. Möjligheten att de sen ändå på något vis hinner mer än ett par rader utan att falla i den djupa dvala som jag själv nu döpt till "blogg-koma" (Fenomenet skapades faktiskt i samma stund som jag skaffade blogg) är ungefär noll, följt av en punkt och 13 nollor med en stackars etta släpande på slutet.
Slutsatsen av detta gedigna forskningsarbete är alltså: Om uppskattningsvis 1 500 000 år när någon jag inte redan känner kommit såhär långt och börjar undra, känn dig fri att fråga.
Mer bloggande följer kanske, men inte nödvändigtvis imorgon. Glöm inte att första inlägget alltid är det sämsta innan ni dömer mig!
Jag saknar Sarah! Så nu ska jag dunka huvudet i väggen tills tillräckligt många hjärnceller har gett upp kampen och jag kan somna!
puss o sånt, ni vet vad jag menar
Men till mitt försvar kan jag ju säga att jag inte hade träffat sarah<3 när jag bestämt hävdade att ordet blogg inte hörde hemma på min dator eller i mina tankar, eftersom jag nu läser hennes har jag redan gått halvvägs och då kan jag lika gärna slänga upp en själv. Helt frivilligt kanske det inte va, men vad är det egentligen ;)
Egentligen skulle man kanske skriva något om sig själv också, men jag har räknat lite på det där, mina resultat är:
1. Chansen för att någon jag inte känner skulle hitta in på den här bloggen är ungefär 0.312%, per vecka
2. Sannolikheten att de skulle ha hamnat fel och omedelbart märker detta är 99.3%
3. Möjligheten att de sen ändå på något vis hinner mer än ett par rader utan att falla i den djupa dvala som jag själv nu döpt till "blogg-koma" (Fenomenet skapades faktiskt i samma stund som jag skaffade blogg) är ungefär noll, följt av en punkt och 13 nollor med en stackars etta släpande på slutet.
Slutsatsen av detta gedigna forskningsarbete är alltså: Om uppskattningsvis 1 500 000 år när någon jag inte redan känner kommit såhär långt och börjar undra, känn dig fri att fråga.
Mer bloggande följer kanske, men inte nödvändigtvis imorgon. Glöm inte att första inlägget alltid är det sämsta innan ni dömer mig!
Jag saknar Sarah! Så nu ska jag dunka huvudet i väggen tills tillräckligt många hjärnceller har gett upp kampen och jag kan somna!
puss o sånt, ni vet vad jag menar
Kommentarer
Postat av: Ida-Lis
sucker:p
Trackback
