ivegotnothingtosay

*VARNING* - följande inlägg inehåller mer allvar och mindre humor än vad som är rekommenderat på en daglig basis. Känsliga läsare varnas och en rekommenderad åldersgräns på 15 år bör följas.

Först och främst skulle jag vilja be om ursäkt. Jag är extremt dålig på att höra av mig, finns så många jag egentligen skulle vilja prata med så mkt oftare än jag gör, några exempel: Michel, Ullis, Viktor, Anders, Jocke, Mamma, Pappa, Pontus, Madde, Johan, snygg-Erik, Idalis, Pierre, Jonna, Benny, Nisse, Mormor, Morfar, Farmor, Gustaf  osv osv (inbördes ordning är utan betydelse).. Jag är bara en sån person som sällan lyfter telefonen och ringer.. tyvärr. Men ni ska veta att jag skänker er alla en tanke mellan varven.

Saknar älgar speciellt, och min lille broder! Konstigt på något vis ändå att man fortfarande kan få hemlängtan ibland, trots att man är 21 långa år gammal och har bott hemifrån i ett och ett halvt. Jag saknar galenhet, vilda påhitt! Som att cykla allt man kan in i snödrivor, elda upp halva samhällen eller åka bil utan att någon kör. Jag saknar roadtrips och båtturer....

Men främst är jag tacksam för alla roliga minnen som jag faktiskt har redan, dom får en alltid på bra humör om man har de tungt eller det regnar lundaregn (rakt i sidled). Jag hoppas bara innerligt att det roliga inte slutar någon gång, att man inte blir vuxen för att lära sig vara nöjd med att ha tråkigt.

Ne, nu får det vara nog med filosoferande! jag ska forsätta prata med michel (gött tätt og mannen), hoppas sarah skriver snart med <3

Har tänkt kompensera med ett roligare inlägg ikväll, bara så ni vet!

puss på alla denna gången!

lev väl och frodas

Synd att inte spöken är mer vanligt förekommande, skulle behövas något som livade upp vardagen ibland faktiskt!

Dagens prognos i efterhand(tips till alla meterologer btw, mycket lättare att förutsäga något som hänt) :
Under morgonen kom en kallfront av vakenhet svepande in över lägenheten, som ganska snabbt ersattes av en kort skur av skola. Under den senare delen av förmiddagen var det uppehåll med inslag av solsken i form av telefonsamtal. Efter lunch byggdes sedan ett lågtryck upp som gav ett ihållande regn av hushållssysslor i form av bland annat matlagning, städning och diskberg. Nederbörden fortsatte in på kvällningen men ersatter sedan vid åtta-tiden av filmsken och en social avslutning med telefon och msn.
Till sist vill jag önska alla ett trevligt bakverk.

Det är tragiskt att vara vuxen. Hade jag varit 4 år yngre hade jag haft en ledig dag imorgon, men nu är jag inte det och då är man ändå glad att man är ledig för att då har man ju tid att plugga!?!?!?!? vad händer med mig?

Notering till medlemmar i intresseklubben
Jag var för övrigt helt säker på att jag hade vunnit minst en miljon på en trisslott idag, ända tills jag hade skrapat klart den, då kollade jag på den noggrannt (minst 5 ggr bör tilläggas) och blev sedan mäkta besviken!

Jag borde prova att blogga när man inte är hög på grund av sömnbrist... Kanske imorgon..

Ha det kalas! Och pusssss på Sarah <3
over and out

Avundas mig ni stackars människor som inte får tillfället att läsa sådan poesi!! Den fördärvar hjärnan, den ger sår i själen och gör dig tung i huvudet! Precis som alkohol fast gratis och med en värre baksmälla!

Är inte helt säker på att min lärare tyckte det va värstens tjohoo att jag skickade in hemuppgiften mindre än nio timmar innan vi ska ha semenariet om den. Men o andra sidan hade han satt deadline kl 08 imorgon o då får han fy jäsikens skylla sig själv! Plus att han troligtvis inte läser den iaf, det skulle inte jag göra om jag inte var tvingad under grymma hot involverande väldigt väldigt varma och vassa föremål.

Och jag vet att min blogg ser tråkig ut! Misstro icke gott folk, det ska åtgärdas när tid finns. Konstigt det där egentligen, tid är något påhittat och ändå kommer det mer hela tiden. Synd att det inte funkar på samma sätt med pengarna i min plånbok...

Ett annat kul fakta: Jag har idag inte kunnat räta på armarna. Det ni! Kroppen är dum som låter mig göra mer än den orkar med egentligen, jävla vita lögner hela tiden! ska ta ett allvarligt snack med den imorrn och pressa den till en lösning på problemet, det jobbiga är att jag inte har så mkt att komma med och den har både ben och armar att använda om det blir våldsamt.

Jag saknar Sarah =( <3 hahaha, vi måste prata typ 4 timmar i telefon per dag minst iaf! Det är guld - och det som håller mitt humör på bra nivå :D <3

Nu ska jag sjunga mig själv till sömns, troligare döds med tanke på hur det låter, men så länge det blir svart och man inte är vaken så är jag nöjd!

Puss out!

Goddagens kära medmänniskor!

Har inte skrivit på några dagar nu och känner mig angelägen om att plita ner några mer eller minde sanna bortförklaringar till detta bortfall av ljuva ord! Som senaste inlägget visade på är mina misstankar om att jag är synsk numera befodrade! jag har under de senaste dagarna haft sådan träningsvärk att jag haft problem med att prata i telefon, lyfta glas och böja mig framåt! Det är ändå bra på sätt o vis att kunna få en känsla för hur döden faktiskt kommer att te sig!

Jag har också spenderat tiden sen torsdag kväll här i göteborg <3, ytterst mysigt :D! Nu till rubriken, jag vet att detta kommer som en chock: Jag har numera en piercing! Jag kan förstå er oro, vad händer med mig egentligen? Först skaffar jag blogg o sen en piercing, herregud! Men oroas icke, jag är fortfarande samma idiot som alltid!

Undra om Erik fortfarande lever förresten, skidåkning och alkohol är en nödvändig men också farlig kombination. Men jag litar på honom, han får inte dö utan att fråga mig först så!

Mina förhoppningar om en någorlunda lugn vår pluggmässigt sett verkar också ha sprungit bort, troligtvis med nån trevlig tjej och en flaska vin. Men men, så går det när man hoppas på något, saliga äro de hopplösa som någon sa, tror det va jesus. Han sa ju en jävla massa så de borde ha slunkit ur han någon gång.

Ne, nu blire att göra stan o sen begrava sig i branddynamik i nåra timmar!

Kyss på er, speciellt på Sarah <3

Tjaaa, vad ska man säga om dagen? Den gjorde ett tappert försök att vara helt normal, men den lyckades ändå inte riktigt i slutändan.

Normalt var: Jag försov mig nästan men inte riktigt (Sarah min hjältinna räddade mig <3), den akademiska världen bestämde sig åter igen för att trampa lite på mig och inte ge mig 2 extra poäng så jag kunde få en vacker 5:a och mitt rum har hållit sin tradition av att stöka ner sig själv.

Inte fullt lika normalt var: Maten jag lagade igår smakade fortfarande bra idag, jag gymade(en aktivitet som inte utförts på iaf 6 månader men nu ska tas tag i igen) samt att jag vid rakningen högg mig själv och sargade mig illa.

nedan följer en komponerad hedersbetygelse till min numera något ledsna näsa, jag hoppas det värmer den del som försvann att veta att den är djupt......

Saknad
Jag saknar en bit av min näsa.
Den biten lärde mig lärde mig läsa,
den hade växt sig stor och grann.
Så sorgligt att den försvann.
Jag saknar den redan nu,
min näsa är i tu.
Jag saknar en bit av min näsa.

Kvällen har ägnats åt den bästa hobby jag haft sen jag (fortfarande enligt min teori av en ren olyckshändelse) föddes. Nämligen Sarah :D. Ska dit o hälsa på i helgen o det kommer bli lajbans ska ni veta!

får bli kort och koncist idag, mer orkas inte, jag har sovit på tok för dåligt och känner redan träningsvärken komma smygandes med sin 20 kilo-tons mega-hammare.

sov sött och se till att vakna! jag känner på mig att det kommer va sol imorgon!

puss o peace på er!

Jag tappade den, precis nu faktiskt. Mitt första blogginlägg, som jag vildsint och frenetiskt hävdat aldrig skulle lysa upp cyberrymden sitter nu faktiskt här och tindrar mot mig.

Men till mitt försvar kan jag ju säga att jag inte hade träffat sarah<3 när jag bestämt hävdade att ordet blogg inte hörde hemma på min dator eller i mina tankar, eftersom jag nu läser hennes har jag redan gått halvvägs och då kan jag lika gärna slänga upp en själv. Helt frivilligt kanske det inte va, men vad är det egentligen ;)

Egentligen skulle man kanske skriva något om sig själv också, men jag har räknat lite på det där, mina resultat är:
1. Chansen för att någon jag inte känner skulle hitta in på den här bloggen är ungefär 0.312%, per vecka
2. Sannolikheten att de skulle ha hamnat fel och omedelbart märker detta är 99.3%
3. Möjligheten att de sen ändå på något vis hinner mer än ett par rader utan att falla i den djupa dvala som jag själv nu döpt till "blogg-koma" (Fenomenet skapades faktiskt i samma stund som jag skaffade blogg) är ungefär noll, följt av en punkt och 13 nollor med en stackars etta släpande på slutet.

Slutsatsen av detta gedigna forskningsarbete är alltså: Om uppskattningsvis 1 500 000 år när någon jag inte redan känner kommit såhär långt och börjar undra, känn dig fri att fråga.

Mer bloggande följer kanske, men inte nödvändigtvis imorgon. Glöm inte att första inlägget alltid är det sämsta innan ni dömer mig!

Jag saknar Sarah! Så nu ska jag dunka huvudet i väggen tills tillräckligt många hjärnceller har gett upp kampen och jag kan somna!

puss o sånt, ni vet vad jag menar